I julas fick jag en kärleksförklaring som fick mig att gråta. Yngste sonen (25) hade tänkt tillbaka på sitt och vårt liv och insett att han kanske inte alltid varit tydlig nog med att säga att han älskar mig. Att han sett hur jag ”offrat” mig för att han och hans bror skulle kunna få. Hur jag slitit som ensammamma för att få allt att gå runt utan att det skulle drabba dem. I höstas miste en av hans vänner oväntat sin pappa och han hade tänkt på allt det där man aldrig säger. Allt man tror att det finns eoner av tid till.
Båda mina söner, tycker jag, har alltid varit tacksamma och talat om att de älskar mig och att de är glada att just jag är deras mamma. Självklart gör det mig lycklig men tyvärr har jag inte tänkt på att det finns mammor runt mig som aldrig får höra något liknande.
Min bästa vän har också två söner. De verkar dock inte bry sig ett vitten om henne utan tänker först och främst på sig själv. Aldrig att de ställer upp på henne. Hjälper henne eller delar sin värld med henne. Hon som är så snäll och aldrig kräver något. Kanske därför, jag vet inte. Det gör mig så ledsen för hennes skull, samtidigt som jag skulle vilja ta de där grabbarna i öronen och tala om för dem med stora bokstäver hur deras mamma egentligen mår och har det.
Idag sa hon, lite blank i ögonen, att hennes söner aldrig skulle komma på tanken att oroa sig för henne eller fråga om hon behövde hjälp med något. Sedan sa hon lite tyst, det skulle vara fint om de brydde sig så som dina gör.
Jag höll på att gå sönder.
Jag är så tacksam för mina fina killar. Så glad att det blivit kloka, förståndiga och rejäla män av de där valparna. Och att de är män som vågar berätta om vad de känner.
